Jag har världens finaste barn, ett hem jag trivs i och en underbar sambo som jag älskar. MEN ändå känner jag mig så deppig. Tårarna är inte långt ifrån att trilla för kinden. Det finns bara en sak som saknas i mitt liv för att det ska bli komplett och det är en sann vän. En som alltid finns där och som inte drar såfort man gör ett litet misstag, inte har möjlighet att träffas just då eller något annat som gör att man inte längre duger! Jag är som sagt inte perfekt och det önskar jag någon kunde förstå :) Jag försöker självklart vara en bra vän, för det vill man ju vara. Men ibland uppfyller man inte alla "krav"...

Jag saknar verkligen kompisar i mitt liv <3 Någon att umgås med lite oftare en än gång i månaden typ, någon att ringa till som man kan snacka bort en timme med i telefon el så. Någon som finns där när det känns tungt. Och som jag självklart vill finnas för tillbaka.

Dom ända vännerna jag har är dem som jag delar med sambon! Visst det är absolut inge fel, men önskar ibland att jag hade mina egna vänner att hitta på saker med. Med eller utan barn. Men det är svårt och finna någon! ^^

Alla säger att man ska gå på "öppna förskolan" el andra verksamheter och jag har försökt tagit mig dit och visat framfötterna men känner att jag inte "passar in". Jag försökte gå på aktiviteter som dans och "gympa" för att ev kunna finna en vän där genom men genom att jag har mitt handikapp så blev aktiviteterna försvåra för mig och jag har fått hoppa av. Skulle vilja hitta någon annan aktivitet som kanske funkar bättre men svårt det med. Dels att man inte har körkort och sen att tiden inte räcker till alla gånger....

Jag försöker acceptera mitt liv utan vänner mer el mindre. För det ÄR så det ser ut! Jag ÄR självklart glad för att jag kan prata med sambons vänner som är lite av mina också. Men önskar ändå jag hade en egen vän också ^^

Nej nu har jag gnällt färdigt :p ska fixa med tvätten....