Känner att jag behöver skriva av mig lite. Kommer att korta ner allt en hel del. För annars kommer det ta väldigt lång tid om jag ska skriva ner precis allt. Ni som känner mig, ni vet ju redan hur det ligger till med allt så ni kommer nog förstå bättre av det jag skriver. Men ni som inte känner mig kommer förmodligen inte fatta mycket. Ber om ursäkt för det.

Min biologiska mamma bor i Finland. Och sist jag träffade henne var Kevin 5månader och om 4månader, det vill säga 3oktober fyller han 2år, stora killen.

Min och mammas relation har alltid varit dålig. Men nu tror jag den är värre än någonsin! Jag skickar sms till henne då och då. Men får sällan svar :( det har även hänt att jag har ringt henne, och visst hon svarar och vi pratar en stund. Men hon ringer aldrig mig. Det är alltid på mina villkor. Jag har försökt fråga henne gång på gång varför hon aldrig hör av sig. Men får inget vettigt svar... Jag vet inte vad det beror på. Men jag har mina aningar! Hur som helst så kommer jag förmodligen aldrig få veta heller! 

För ett par månader sen lovade hon dyrt och hederligt att hon skulle komma hit under sommaren. Och jag sa att det skulle vara fantastiskt roligt men att jag vet att du inte kommer komma i slutänden. För hur ska man kunna lita på någon som bara sviker? När sommaren sen började dra ihop sig frågade jag när kommer du hit så vi kan planera lite?! Då fick jag konstigt svar. Förstod inte riktigt vad hon menade, mer än att hon inte kommer. Som jag visste!

Jag ställer samma frågor gång på gång. Tänker hon någonsin på mig? älskar hon mig? Jag vet ärligt talat ingenting. Jag har bara hoppet att gå efter. Jag har mina aningar om varför det är som det är. Men jag vet inte om det är så.

Jag vet varken ut el in. För hur ska man veta när hon inget säger? Jag fattar seriöst inte hur man kan göra såhär mot sitt eget barn? Jag skiter i att hon var ung och förmodligen inte redo när jag kom till världen, jag skiter i att hon är omogen skit. Jag skiter fullständigt i allt för det är det hon gör :s Jag skickade ett sms till henne igår där jag frågade hur det var och när vi skulle höras av då det var ett tag sen. Men som vanligt får inget jävla svar...

Ja jag är rätt förbannad på henne! Tycker det är dags för henne att vakna upp, innan det är försent. Vi håller sakta men säkert på att glida i från varandra mer och mer. En dag har vi inget kvar!

Jag vet att det är hennes val och förlust. Men va fan jag ÄR hennes dotter, hennes eget kött och blod. Men visst är det såhär hon vill ha det så har hon snart inget och hämta! Jag bryr mig inte mer!!! :´/

Jag älskar henne och saknar henne förbaskat mycket och naturligtvis påverkar det MER nu när jag själv har fått barn. Men jag klarar mig! Jag har ANDRA som BRYR sig så mycket mer...

   

Jag och mamma 1987           Jag och Isabella 2013


Det gör så jävla ont...! Goodbye